Om drakar

Porträttbild av ArkadiaDet finns mängder av olika sorters drakar i Mysteria. Från de absolut minsta arterna som inte är större än en fjäril, till de gigantiska guldtörstande bestarna som bor uppe i bergen. Någonstans mitt i mellan finns också min egen drake – Sötnos.

Att artbestämma drakar

Det är komplicerat att artbestämma drakar av flera skäl. Dels är variationen väldigt omfattande och dels är det en aktivitet som är direkt livsfarlig. Min vän Carlos Binné råkade exempelvis ut för en tragisk olycka då han försökte kategorisera alla fjärilsdrakar i Mysteria. Föga anade han att trots deras ringa storlek är eldkvasten från deras mun förvånande stor. Och nästan osläckbar!

Carlos lämnade drakbranschen och spenderar nu sin tid med att kategorisera harsyra.

Drakfjäril ritad av Stargazerrjl

Olika sorters drakarEn viktig faktor vid kategorisering av drakar är att bestämma vilket element subjektet är förknippad med. De fyra klassiska elementen gör sig återigen påminda. Drakar som är kopplade enbart till vatten lever således i haven eller i sjöar. Här har jag dock haft väldigt svårt att särskilja sjöodjur och sjöormar från drakar, något som jag och Doktorn ofta hamnar i långa samtal om. Drakar som är förknippade med Jord är markbundna och saknar förmågan att flyga, medan drakar som är kopplade till eld befinner sig under jord. Min egen drake Sötnos är kopplad till jord och eld och bor helst under jord i gångar hon själv bränt fram med sin frätande etter.

Drakars intellekt

Intelligensen hos olika drakarter är mycket varierad. En del är så listiga och skarpsinniga att inga gåtor kan fälla dem. Andra är ungefär lika snabbtänkta som en flock med får. Flera faktorer spelar in där bland annat storlek är avgörande. En riktigt stor drake verkar vara kapabel till stora tankar, medan en liten tänker litet. Åtminstone ur de perspektiv vi människor har.

Arkadia och Draken Sötnos

Åtskilliga gånger har drakar försökts domesticeras med varierade resultat. Själv valde jag att bli vän med en drake – och inte se henne som annat än en bundsförvant och kollega. Experimenten har varit mycket varierade.

En del har försökt spänna drakar framför plogen, något som oftast resulterat i åkermark i brinnande behov av att ligga i träda.

Beo-Ulf letar efter sin drake

Min vän Beo-Ulf, eller Uffe som jag ibland kallar honom, har en drake vid namn Bartalomeus. Varken han eller hans drake kan kategoriseras som väldigt stora individer. Bartalemeus är känd för att minnas saker sporadiskt – så som att Beo-Ulf är en kompis eller vilket håll som är upp och vilket som är ner. Därför brukar Uffe se till att koppla och utfodra Bartalomeus varje kväll. När draken är mätt minns han saker klarare och är då, om än en aningen trög, ändå en best att räkna med.

Det finns många spännande historier om Uffe och Bartalomeus. Dessa brukar berättas till alla gästers stora förtjusning på värdshusen runt om i Mysteria.

Äventyren börjar alltid med att radarparet tappar bort något. Oftast sitt uppdrag, vägen eller tidsuppfattningen.

På något mystiskt sätt slutar det med att de båda kommer hem med mängder av nya erfarenheter – men sällan klokare. Jag är mycket stolt över att kalla såväl Uffe som Bartalomeus mina vänner. Om inget annat därför att de båda förser mig med mängder av skratt.

Drakars fysiska form

Tai-Shin flyger på en vit drakeEn del drakar har, precis som vi magiker, utvecklat olika magiska egenskaper. Att tala med hjälp av telepati eller att forma avancerad illusioner och bländverk hör till vanligheterna. Mindre känt är att en del arter också utvecklat förmågan att byta form. Detta är en ganska ovanlig kraft och verkar huvudsakligen förekomma i östra Mysteria. Populära former är odefinierbara monster, fiskar av arten karp och ibland till och med människor.

 

En bra skattjakt (del2)

Porträttbild av GastonI en tidigare artikel förklarade jag vad som var centralt vid en framgångsrik skattjakt. Kursen går nu vidare med övrig kringutrustning du absolut inte bör lämna hemma. Dagens tema kan te sig aningen fåfängt – men så är det inte alls. Låt mig berätta om vikten att ha med sig en spegel!

En spegel i en skogIbland händer det nämligen att basilisker eller gorgoner vaktar skatter. Dessa fasansfulla monster kan ögonblickligen förvandla dig till sten om du tittar direkt på dem. Förstelning är sällan en bra sak och bör därför undvikas. Ett fiffigt sätt att slippa undan monstrens förstelnande blickar är att se på dem via en spegel. Det är dock viktigt att komma ihåg, när man kastar sina besvärjelser, att allt blir liksom baklänges i spegeln samt att monstret då befinner sig bakom dig och inte framför.

Då speglar oftast är gjord av glas så är de svåra att ha med sig då glas har en tendens att gå sönder när man klättrar i berg och hoppar över bäckar. Därför bör man förvara spegeln på ett fiffigt ställe. Själv brukar jag vira in spegeln i en linneservett som jag sedan omsorgsfullt lägger i min picknickkorg.

Gaston är på jakt efter skatter

Det kan tänka sig att jag vid något tillfälle har nämnt just picknick tidigare och varför det är viktigt att ha picknick när man är på skattjakt.

Jag menar, hur skulle det se ut om man hade picknick utan att ha något att äta? Man skulle se ut som en tok som går omkring och sätter sig på en filt mitt i skogen, helt utan anledning.

Vad för mat passar då bäst till en picknick? Det är helt upp till var och en. Det finns naturligtvis också en massa veganska alternativ men nedanstående lista är exempel på vad jag har med i min picknickkorg.

Messmörsmacka, vakteläggsmörgås, ostpaj, äpplen, morötter, potatissallad, grillad kyckling, rökt makrill, tunnbröd, enbärsmust och pepparkakor. Picknicken bör avslutas med att man tar sig en titt i sin medhavda spegel för att se så att man inte har pepparkakssmulor eller annat matkladd i ansiktet.

Gaston letar skatt med karta

Under skattjakter är det nämligen lätt att man råkar ut för situationer där man måste visa sitt hjältemod. Det kan vara en enhörning som gått ner sig i ett kärr, ett barn som blivit fångats av ett troll eller en by som hotas av en hiskelig jätte och då måste man ta en paus i sitt skattletande och vara den hjälte som man faktiskt är.

Jag kan inte nog understryka vikten av att ha med sig en spegel på skattjakten, för det är otroligt svårt att se ut som en hjälte med potatissallad på kappan och messmör i skägget.

Avsnitt 5 – Älvor

Porträttbild på DoktornProblemet med tiden i lekparken var alltså älvor! Det är rätt självklart i efterhand. Men i efterhand är allt alltid självklart. Förutom den där gången när Dareon bestämde sig för att prova på bowling i den jordiska dimensionen. Men det pratar vi om en annan gång. Nu är det älvor som står på menyn.

Älvor (Alfi Pratenses)

Älvor är ett ganska vanligt väsenslag i både Mysteria och Den Jordiska Dimensionen. Dom lever i stora familjer, så kallade klaner, och man kan ofta se dom dansa på dimmiga ängar eller i sankmarker. Dom tycker mycket om månljus så det är lättast att få en glimt av dom i gryningen eller om natten.

Arkadia och Gaston försöker hänga upp en discokula
Älvor gillar att dansa och har svårt att motstå musik.

Det är egentligen bara dom kvinnliga älvorna som heter älvor. De manliga kallas alver.

Där älvorna har dansat uppstår ibland älvringar. Detta är ett märkligt fenomen som gör att den som kliver in i älvringen plötsligt tycks färdas många år framåt i tiden. Ingen har riktigt kunnat förklara varför, men troligen beror det på att älvorna med sin dans öppnar en dörr till sin egen värld. Om man har oturen att ramla in genom den dörren kan man bli fånge i älvornas värld i många år, även om det bara hinner gå några sekunder på Jorden.

Ett timglas som står still

Den som vill akta sig för att bli fångad av älvor bör hålla utskick efter svampar som växer i en cirkel. Det kan vara en älvcirkel.

Svampar från en älvring

Men om man vågar sig nära älvorna och deras cirklar kan man hitta dyrbart mån-silver som dom ibland tappar när dom dansar. Med silver från månen kan man göra många märkliga saker. Trots att vi spionerat på älvorna, både i Mysteria, Den Jordiska Dimensionen och i Älvriket har vi ännu inte listat ut var dom får silvret ifrån…

Avsnitt 3 – Problemens problem

DePorträttbild på Doktornt märkliga pappersstölderna på campingen visade sig bero på en helt vanlig mumie. (Precis som jag misstänkte!) Mumieinvasioner är egentligen inte ett större problem än andra typer av invasioner.

Förutom möjligen en invasion av rabiessmittade mammutar, och dessutom var jag inte ens där då, det var bara någon som liknade mig, och dessutom behövde Trolldomskommissionens torn ändå rivas, det var ju uppenbarligen en instabil dödsfälla…

Hur som helst är tjuvaktiga mumier likadant som alla andra problem: först måste man förstå dom för att kunna hitta en lösning. Problemets problem är din lösning, som min Farbror brukade säga. Och även om han trodde att byxor var en slags hatt, och därför ofta blev arresterad av stadsvakten i Dalby, så är det ett klokt talesätt. Så när ni någon gång möter en mumie som kommer den här lektionen att vara till stor nytta för er.

Arkadias Alltinktur påstås kunna mumifiera vad som helst. Men jag förhåller mig skeptisk.

Mumier (Aegypti cadaver medicatum)

Mumier kommer ofta från Egypten och är flera tusen år gamla kungligheter eller viktiga präster. För att de skulle kunna leva för alltid, balsamerades, dvs, konserverades deras kroppar när de dog och lindades in i linnetyg.

Den första mumien var Osiris, som återuppväcktes från de döda av de Egyptiska gudarna Toth och Anubis.

Staty av guden Osiris

De kungliga mumierna fick ofta med sig guld och andra värdefulla presenter som de skulle ta med sig till dödsriket. För att ingen skulle stjäla skatterna byggde man stora pyramider över mumiernas gravkammare. Vägen in till gravkammaren var hemlig och fylld av farliga fällor. För att vara helt säker på att ingen skulle våga stjäla mumiernas skatter la man även ofta förbannelser på dom, så att den som ändå vågade sig in i pyramidernas mörka labyrinter skulle drabbas av svåra olyckor eller sjukdomar.

Pyramiderna i Egypten

Vissa mumier har vaknat upp för att skydda sina skatter. Andra har helt enkelt kommit vilse på vägen till dödsriket. När man möter en levande mumie kan dom därför ibland vara ganska argsinta och förvirrade, men lugnar i de flesta fall ner sig om dom får hjälp att hitta hem. Såvida man inte råkat lägga beslag på någon liten del av deras skatt. Av misstag förstås…

Trollharen

Porträttbild av GastonJag har en stor samling magiska saker. En av dess, som jag dessutom är mycket stolt över är ett uppstoppat huvud av en trollhare. Men innan du nu börjar tycka synd om denna hare så vill jag berätta vad en trollhare egentligen är.

En vacker vårdag, när jag var ute och spankulerade i skogen, skuttade det plötslig fram en förvuxen hare och försökte att stjäla min trollstav. Efter en stunds kalabalik och missriktade paralyseringsbesvärjelser försvann haren lika fort som den hade dykt upp.

Gaston kastar en besvärjelse med blå blixtar

I tumultet hade jag både blivit biten i handen samt observerat något besynnerligt. Haren hade nämligen horn!

Genast gick jag till Doktorn för att fråga om han visste vad det var för underlig varelse. Han förstod, efter att ha bläddrat i sin Buffo, att det rörde sig om en trollhare. Trollharar kan också kallas bjära, bäran eller puke och är skapad med ond magi. En hemsk förbannelse kastas över ett garnnystan som då antar skepnaden av en behornad hare. Dess enda syfte är att stjäla det som dess skapare begär.

En gammal text om trollharar

Jag förstod att den här trollharen skulle fortsätta att försöka stjäla min trollstav ända tills den lyckas eller tills förbannelsen bryts. Förbannelsen behövde alltså bli ogjord.

Detta gjorde mig lite modstulen, för jag vill inte skada levande varelser. Doktorn påpekade då att det faktiskt inte var en hare utan ett förtrollat garnnystan och garnnystan lever ju inte, även om de ibland rör på sig.

Trollharen hördes smyga omkring i buskarna utanför och jag gav mig iväg för att försöka häva förbannelsen. Så fort jag kom ut så stormade trollharen fram mot mig med snabba skutt. Hornen var riktade mot min hals och den stirrade läskigt på min trollstav. Jag höjde trollstaven och med en elegant trollstavsrörelse skickade jag motbesvärjelsen som träffade trollharen i baken. Det sprakade till och haren började nysta upp sig.

trollhare3

Först blev rumpan en massa garn och sedan följde bakbenen och till sist själva kroppen. Kvar låg bara en stor härva med garn och mitt i härvan låg trollharens huvud. Jag tyckte att det såg hemskt och äckligt ut. Doktorn förklarade, att huvudet visserligen såg riktigt ut, men påminde att det inte var en riktig hare. Det var ju bara av förtrollat garn och nu var ju förbannelsen var bruten.

Då det är otroligt ovanligt att få syn på en trollhare så tyckte Doktorn att huvudet skulle sparas för framtida generationer. Han tog huvudet till en vän som är skicklig på konserveringsbesvärjelser och idag så hänger huvudet på en vägg i mitt bibliotek.

trollhare1

Nu vet både du och jag vad en trollhare är men en fråga kvarstår dock: Vem frammanade en trollhare för att stjäla min trollstav?

Påsk på Magic Bar

Porträttbild av ArkadiaPåsken är en mycket märklig högtid. Många kulturer firar varianter av påsk och det finns många och komplicerade kopplingar tillbaks i historien. I Magikergränd firar vi också påsk – men inte som i den Jordiska Dimensionen.

Oftast gömmer någon av oss magiker ett påskägg, eller kanske inte ett påskägg i vanlig bemärkelse, utan ett ägg värpt av en magisk varelse som kallas Kappa. ( Alt. kawatarō eller 川太郎) Det gäller då för alla andra att hitta ägget innan det kläcks. Det resulterar alltid i en hysterisk jakt med allsköns skurkstreck, främst från Gaston som alltid fuskar genom att byta ut sin trollstav mot en gurka*! Skulle vi inte hitta ägget innan det kläcks är det inte hela världen. En nykläckt Kappa är jobbig när den börjar lyfta på våra rockar och biter oss i rumpan, men det är inget som vi inte står ut med på påskafton.

Kappa - en vattenande. Japansk målning från 1836

I år blir det annorlunda. Jag och Doktorn har valt att bege oss till den Jordiska Dimensionen och där utföra vår föreställning Magiska Mysterier. En restaurang vid namn Magic Bar har bjudit in oss.  Tydligen ligger den i samma underliga stad som vi anlände till vid vårt första försöket att fånga djinnen. Stockholm heter staden tydligen. (Och den finns på riktigt.)

Doktorn och Arkadia tillsammans med ett påskägg

Inte nog med att vi ska uppträda, vi ska dessutom njuta av deras enorma påskbord. Själv har jag inte riktigt förstått det där med att äta påskbord. Jag tycker det låter lite träigt. Men min kära vän Doktorn förklarade det för mig:

Enkelt uttryckt är ett påskbord ungefär samma sak som ett julbord men med gula servetter.

Jag hoppas innerligt att jag slipper äta bordet eller servetterna. Mest hoppas jag att det bjuds på Kappa-ägg och om vi har riktig tur en ordentlig Djinnåtel till efterrätt.

Självklart är också du välkommen att komma och fira påsk tillsammans med oss. Vi uppträder på långfredagen, påskafton och påskdagen kl 14:00 med en matinéföreställning. Den passar alla åldrar och vi lovar att svara på alla frågor som du kan tänkas ha kring Holger, Sötnos och Djinner. På kvällen kl 18:00 under fredagen och lördagen bjuds det dessutom på en aftonshow för de lite äldre.

Vi ser fram emot att få träffa dig där!

*Det är såklart fusk att använda en gurka i sökandet efter ett Kappaägg. Kappor älskar gurka så till den milda grad att de till och med i äggform gör ljud ifrån sig när de känner gurkdoft.

Olfactoskop

Porträttbild på DoktornFör några år sedan drabbades Gaston av ett besvärligt uppror som höll på att sluta riktigt olyckligt. Det tog oss flera dagar att återerövra de södra delarna av köksträdgården och inte förrän Bolmörten kapitulerat vände vår krigslycka.

Så här i efterhand kan vi erkänna att vi kanske inte är helt stolta över våra metoder, och än i dag vägrar sagda ört att växa närmare än 5 fjärdingsväg från Gastons slott. Det visade sig senare att det var de märkliga växter som grodde från de frön som Gaston fick i julklapp av Professor Wyndham, som hade uppviglat Alrunorna och sedan var upproret ett faktum.

Efter flera veckor av strider lyckades vi belägra upprorsledarna i drivhusen i trädgårdens nordvästra hörn. Caligari hade emellertid blivit tillfångatagen och våra försörjningslinjer var avskurna så vi bestämde oss för att förhandla.

Doktorns underligga apparat som kan tala med växter - florofonen

I ett redskapsskjul vi nyligen befriat, hittade jag allt jag behövde för att kunna konstruera en apparat som gjorde att vi kunde kommunicera med växterna. Jag döpte apparaten till Olfactoskop, men ingen kom ihåg det namnet, så den kom att kallas Florofon istället. Florofonen fungerar enligt den enkla principen att både växter och djur kommunicerar med dofter. Allt jag behövde göra var att översätta blommornas dofter till mänskliga feromoner. När vi människor pratar utsöndrar vi dofter i vår utandningsluft.

Dofterna varierar beroende på våra känslor och växternas ytterst känsliga sinnesorgan kan därför lukta vad vi tänker, emedan vi, med hjälp av min fantastiska florofon kan lukta vad växterna säger.

Florofonen monsteras på näsan

När vi senare, för sista gången låste och för alltid förseglade grinden till köksträdgården, kunde jag konstatera två stora svårigheter vid kommunikation med växter.

Den första är att de talar mer än 300 000 olika språk och flera miljoner dialekter. För det andra är växter otroliga lögnare.

Med färger och dofter och smaker lurar de till sig oskyldiga insekter, eller skrämmer bort djur och människor. Så även om vi med hjälp av florofonen kan förstå vad de säger, så måste vi även ägna mycket tid åt att förstå varför det säger det. Det är dock ett helt annat forskningsfält, och medan Gaston och Caligari anlägger en ny köksträdgård kommer jag att förbättra min fantastiska apparat. Och försöka lära folk att uttala Olfactoskop.

Mörka skogen (Avsnitt 10)

Porträttbild av GastonI vårt senaste äventyr hamnade vi djupt in i en av den jordiska dimensionens vilda skogar. Det var egentligen inte meningen att vi skulle tillbringa hela natten i skogen men på grund av Doktorns vilja att dela med sig av sina kunskaper så blev det så. Låt mig berätta.

Vi mötte en grupp barn från en mystisk stam som kallades för Skojter. De var på äventyr i skogen och undrade om vi ville vara med, och visst ville vi det. Skojterna visade sig vara mycket skickliga på att överleva i mörka skogen. Liksom deras namn avslöjar så var de även skojiga att vara på äventyr tillsammans med. Vi tillbringade dagen med att leta efter Djinnspår, lära oss hur man bygger ett läger i skogen och hur man gör knopar på rep.

När kvällen kom blev vi alla hungriga och Skojterna tände en lägereld och plockade fram en massa korvar. Med korvar i magen och en sprakande eld framför oss hade vi helt glömt bort tiden. Det hade blivit mörkt, så vi bestämde oss för att stanna en stund till. Ett av Skojtbarnen började då berätta en hiskeligt hemsk historia.

En lägereld

Tydligen var det en urgammal Skojtisk tradition – att på kvällarna, runt lägerelden skrämma livet ur sina kamrater.

Vi satt alla runt lägerelden medan mörkret blev tätare och tätare omkring oss. Berättelsen handlade om farliga väsen samt, som seden bjuder, om ond bråd död.

Till slut blev vi tillfrågade om inte vi gäster också kunde berätta en läskig historia. Arkadia bad Doktorn att berätta den där historien om den ohyggligt stygga trollhäxan som brukade jaga barn och göra leverkorv av dem. Detta var nog den läskigaste historia som Skojtbarnen någonsin hört. De kröp allt närmre varandra och började desperat titta sig över axeln. Ett av barnen viskade försiktigt att han var jätterädd och frågade: ”Tänk om trollhäxan kommer och tar oss? Hon kanske smyger där ute i mörkret.” Doktorn tröstade det skrämda barnet: ”Lugn, bara lugn” sade Doktorn.

Gaston och Doktorn berättar spökhistorier

Det är ingen större fara. Man brukar höra när trollhäxan närmar sig. Hon vässar nämligen sina klor mot träden och det hörs på lång väg. Hör du det kan du passa på att smita iväg.

Alla barnen svarade darrande i kör: ”Det där hjälpte inte. Nu blev vi ännu räddare!” En liten Skojtflicka viskade: ”Jag kommer inte våga gå hem i mörkret. Jag är mörkrädd. Jättemörkrädd.” Återigen tröstade Doktorn:

Det är inte mörkret du ska vara rädd för. Det är det som gömmer sig däri du ska vara rädd för.

Barnen pep: ”Det där hjälpte inte.”

Gaston sitter vid sitt skrivbord

Själv älskar jag när det blir lite läskigt så att håren reser sig både i nacken och på armarna. Så tycker jag att äventyr skall vara, för det är både onödigt och tråkigt att ge sig ut på äventyr om det inte är spännande och läskigt. Skojtbarnen delade inte min syn på äventyr och ingen av dem vågade gå hem. Vi fick helt enkelt stanna kvar vid lägerelden hela natten.

När vi vaknade var barnen borta. Vi vet än idag inte om de blev uppätna av trollhäxan eller om de helt enkelt tröttnade på snarkande trollkarlar. Det är lätt hänt – att bli uppäten alltså. Inte att tröttna på snarkande trollkarlar. Det är ju omöjligt.