Mörka skogen (Avsnitt 10)

Porträttbild av GastonI vårt senaste äventyr hamnade vi djupt in i en av den jordiska dimensionens vilda skogar. Det var egentligen inte meningen att vi skulle tillbringa hela natten i skogen men på grund av Doktorns vilja att dela med sig av sina kunskaper så blev det så. Låt mig berätta.

Vi mötte en grupp barn från en mystisk stam som kallades för Skojter. De var på äventyr i skogen och undrade om vi ville vara med, och visst ville vi det. Skojterna visade sig vara mycket skickliga på att överleva i mörka skogen. Liksom deras namn avslöjar så var de även skojiga att vara på äventyr tillsammans med. Vi tillbringade dagen med att leta efter Djinnspår, lära oss hur man bygger ett läger i skogen och hur man gör knopar på rep.

När kvällen kom blev vi alla hungriga och Skojterna tände en lägereld och plockade fram en massa korvar. Med korvar i magen och en sprakande eld framför oss hade vi helt glömt bort tiden. Det hade blivit mörkt, så vi bestämde oss för att stanna en stund till. Ett av Skojtbarnen började då berätta en hiskeligt hemsk historia.

En lägereld

Tydligen var det en urgammal Skojtisk tradition – att på kvällarna, runt lägerelden skrämma livet ur sina kamrater.

Vi satt alla runt lägerelden medan mörkret blev tätare och tätare omkring oss. Berättelsen handlade om farliga väsen samt, som seden bjuder, om ond bråd död.

Till slut blev vi tillfrågade om inte vi gäster också kunde berätta en läskig historia. Arkadia bad Doktorn att berätta den där historien om den ohyggligt stygga trollhäxan som brukade jaga barn och göra leverkorv av dem. Detta var nog den läskigaste historia som Skojtbarnen någonsin hört. De kröp allt närmre varandra och började desperat titta sig över axeln. Ett av barnen viskade försiktigt att han var jätterädd och frågade: ”Tänk om trollhäxan kommer och tar oss? Hon kanske smyger där ute i mörkret.” Doktorn tröstade det skrämda barnet: ”Lugn, bara lugn” sade Doktorn.

Gaston och Doktorn berättar spökhistorier

Det är ingen större fara. Man brukar höra när trollhäxan närmar sig. Hon vässar nämligen sina klor mot träden och det hörs på lång väg. Hör du det kan du passa på att smita iväg.

Alla barnen svarade darrande i kör: ”Det där hjälpte inte. Nu blev vi ännu räddare!” En liten Skojtflicka viskade: ”Jag kommer inte våga gå hem i mörkret. Jag är mörkrädd. Jättemörkrädd.” Återigen tröstade Doktorn:

Det är inte mörkret du ska vara rädd för. Det är det som gömmer sig däri du ska vara rädd för.

Barnen pep: ”Det där hjälpte inte.”

Gaston sitter vid sitt skrivbord

Själv älskar jag när det blir lite läskigt så att håren reser sig både i nacken och på armarna. Så tycker jag att äventyr skall vara, för det är både onödigt och tråkigt att ge sig ut på äventyr om det inte är spännande och läskigt. Skojtbarnen delade inte min syn på äventyr och ingen av dem vågade gå hem. Vi fick helt enkelt stanna kvar vid lägerelden hela natten.

När vi vaknade var barnen borta. Vi vet än idag inte om de blev uppätna av trollhäxan eller om de helt enkelt tröttnade på snarkande trollkarlar. Det är lätt hänt – att bli uppäten alltså. Inte att tröttna på snarkande trollkarlar. Det är ju omöjligt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Magikergränd