mysteria-arkiv - Sida 2 av 4

Avsnitt 3 – Problemens problem

Postad i Kryptozoologi av Doktorn den 30 januari, 20176 februari, 2017 ✦ Märkt: äventyr,Doktorn,kryptozoologi,mysteria,Sagoväsen

Det märkliga pappersstölderna på campingen visade sig bero på en helt vanlig mumie. (Precis som jag misstänkte!) Mumieinvasioner är egentligen inte ett större problem än andra typer av invasioner.

Förutom möjligen en invasion av rabiessmittade mammutar, och dessutom var jag inte ens där då, det var bara någon som liknade mig, och dessutom behövde Trolldomskommissionens torn ändå rivas, det var ju uppenbarligen en instabil dödsfälla…

Hur som helst är tjuvaktiga mumier likadant som alla andra problem: först måste man förstå dom för att kunna hitta en lösning. Problemets problem är din lösning, som min Farbror brukade säga. Och även om han trodde att byxor var en slags hatt, och därför ofta blev arresterad av stadsvakten i Dalby, så är det ett klokt talesätt. Så när ni någon gång möter en mumie som kommer den här lektionen att vara till stor nytta för er.

Arkadias Alltinktur påstås kunna mumifiera vad som helst. Men jag förhåller mig skeptisk.

Mumier (Aegypti cadaver medicatum)

Mumier kommer ofta från Egypten och är flera tusen år gamla kungligheter eller viktiga präster. För att de skulle kunna leva för alltid, balsamerades, dvs, konserverades deras kroppar när de dog och lindades in i linnetyg.

Den första mumien var Osiris, som återuppväcktes från de döda av de Egyptiska gudarna Toth och Anubis.

Staty av guden Osiris

De kungliga mumierna fick ofta med sig guld och andra värdefulla presenter som de skulle ta med sig till dödsriket. För att ingen skulle stjäla skatterna byggde man stora pyramider över mumiernas gravkammare. Vägen in till gravkammaren var hemlig och fylld av farliga fällor. För att vara helt säker på att ingen skulle våga stjäla mumiernas skatter la man även ofta förbannelser på dom, så att den som ändå vågade sig in i pyramidernas mörka labyrinter skulle drabbas av svåra olyckor eller sjukdomar.

Pyramiderna i Egypten

Vissa mumier har vaknat upp för att skydda sina skatter. Andra har helt enkelt kommit vilse på vägen till dödsriket. När man möter en levande mumie kan dom därför ibland vara ganska argsinta och förvirrade, men lugnar i de flesta fall ner sig om dom får hjälp att hitta hem. Såvida man inte råkat lägga beslag på någon liten del av deras skatt. Av misstag förstås…

Vinter och Kung Bore

Postad i Kryptozoologi av Doktorn den 20 januari, 2017 ✦ Märkt: dårskap,Doktorn,Gaston,mysteria,portal,Sagoväsen

Just nu är det vinter i Den Jordiska Dimensionen. Detta drabbar även oss i Mysteria. Eller kanske inte alla, men åtminstone Gaston, eftersom den instabila portalen i golvet i hans slott då och då släpper igenom den ena snöstormen värre än den andra.

Gaston är väldigt upprörd, medan vi andra försöker göra det bästa av situationen och åka kälke i stora trappan och anordna löptävlingen för snögubbar i Gastons bibliotek. Inget av detta lyckades dock muntra upp honom, och när vi försökte komma och hälsa på senast blev vi tvungna att fly undan en argsint flock snöbollar som Gaston förhäxat för att hålla oss borta. Vi tycker han överreagerar.

Han vet ju inte ens om att det är vi som råkade berätta för Kung Bore hur portalen fungerade…

Kung Bore är även känd som Kung Vinter, eller Kung Frost. Hans kungarike är vintern och han reser med Nordanvinden. Så fort den första snön faller, kan man se honom komma åkande på sina skidor för att sprida vintern så långt söderut som han kan.

Den förste som skriver om Kung Bore i en bok är Olof Rudbeck den Äldre. Han levde för 400 år sedan, på 1600talet, och ägnade även 40 år av sitt liv åt att hitta det försvunna kungariket Atlantis, men det får vi prata om en annan gång…

Enligt uråldriga avtal får inte Kung Bore börja sprida snö och is innan årets 11e månvarv, men ibland blir han lite entusiastisk och smygstartar vintern innan hösten är slut. Han skyller ofta på att hans klocka frusit ihop. Han har ibland även svårt att komma ihåg när det är dags för honom att åka hem, men när folket i den Jordiska Dimensionen tröttnar på att vänta på våren, brukar dom tända stora eldar. Kung Bore gillar inte ljus och värme, och brukar då ge sig iväg norrut…

Han verkar dock trivas bra i Gastons slott, så nu hoppas vi andra att Gaston till sist kommer överens med sin nye rumskompis. Komp-is? Fattar ni? Is! Förlåt. Nästa vecka ska vi prata om talande grisar.

Avsnitt 1 – Kartan!

Postad i Allmänt,Mysteria av Arkadia den 16 januari, 201716 januari, 2017 ✦ Märkt: Arkadia,äventyr,Doktorn,Fenja,mysteria,portal

Jordens smaragd alltså! Äntligen ett uppdrag som känns värdigt en alkemist! Jag var verkligen full av hopp när vi begav oss till Den Jordiska Dimensionen, men tyvärr visade sig portalen vara lika instabil som Cornelia hade antytt.

Bortsett från att jag och Doktorn landade helt tokigt och att Gaston dök upp i en garderob blev resan inte värre än en lätt huvudvärk. (Som såklart gick att bota med Alltinktur.)

Arkadia och Doktorn har landat och är inte helt nöjda — Jag inte kritisera Doktorn för hans val av hatt, men jag kan inte för mitt liv förstå hur han kunde välja just den känningen. En urtvättad gul passar inte ens en degenererad alkemist. Skäms!

Vad som förbryllade oss riktigt mycket var det enkla faktum att vi dök upp hos den här tjejen Fenja. Jag kände instinktivt att hon INTE var någon vi borde samarbeta med. Riskerna med att låta någon från den Jordiska Dimensionen får veta allt för mycket om Mysteria är enorma – eller ja – kanske inte enorma. Egentligen finns det inga risker – men ändå!

Jag är inte den som delar med mig av surt förvärvade hemligheter bara för att det går! Nej, hemligheter måste förtjänas.

En del kanske skulle hävda att Fenja visst förtjänade information därför att hon ägde den kartan på något sätt verkar sammankopplad med Jordens Smaragd. I nuläget fick vi dock låna den utan att lova för mycket.

Kanske lovade vi, vid ett svagt ögonblick, att hjälpa henne med några uppdrag. Men det där med löften är svåra saker. Det är inte alltid ett löfte gäller mellan dimensioner. Det känner alla magiker och demoner till.

Att hjälpa henne med uppdrag på jorden kommer inte att ta någon egentlig tid i anspråk, och dessutom är jag fullkomligt halvt övertygad om att vi tillsammans kommer att kunna dribbla bort henne så vi slipper resa runt på jorden allt för mycket. Bättre är att söka efter den smaragd som kan skapa balans i Mysteria. Det är ett uppdrag värdigt en Alkemist.

Portalflytt

Postad i Mysteria av Arkadia den 12 december, 201613 december, 2016 ✦ Märkt: Arkadia,äventyr,Caligari,Dareon,dårskap,djinn,Doktorn,Gaston,mysteria,portal

Djinnen var, efter några mycket framgångsrika dagar, infångad och återlämnad till sin hemdimension. I retrospekt kan jag inget annat säga än att våra äventyr på den jordiska dimensionen varit mycket framgångsrika. Inte nog med att vi räddat sagda djinn från en försteningsbesvärjelse, vi hade också upptäckt och utforskat en helt ny dimension! Det är få magiker förunnat att kunna skryta om. Eller ja, det är många magiker som skryter om det, men få som också gjort det.

Nu när jag tänker på det var det ju jag som räddade Djinnen med min klart förbättrade Alltinktur som med sina alkemiska egenskaper väckte den stackars förstenade Djinnen till liv efter säkert årtusenden i fångenskap.

Gaston ska inte heller hållas i skymundan då han med sina briljanta magiska kunskaper lyckades, på ett storstilat och helt och hållet genomtänkt vis, öppna upp portalen till nya världar. Att den var stängd när vi kom till slottet beror antingen på att den gått sönder, aldrig fungerat eller att någon stängt den av någon outgrundlig anledning. Troligen har den likt mjölk blivit gammal och stängt sig själv. Det var bra att Gaston drog igång den igen.

Det kändes lite sorgligt, efter de intensiva dagarna i slottet, att vi inte längre träffades och äventyrade tillsammans. Doktorn reste vidare i sin vagn på jakt efter magiska artefakter, jag vände hem till mitt laboratorium och Gaston och Caligari till Slottet vid Sjön.

Några veckor efter det att alla lämnat slottet råkade mina och Doktorns vägar korsas. Vi drack en kopp kaffe vid hans lägereld då Doktorn frågade mig vad vi gjort med portalen i samband med vår avfärd. I chock insåg vi att portalen låg där på golvet i ett obevakat slott i de norra ödemarkerna! Det rimliga var att åka dit och återigen stänga den.

Senare på kvällen när kaffet ersatts av fermenterad Alltinktur ansåg vi istället att det mest ansvarsfulla vore att återvända till slottet och helt enkelt flytta portalen till den som har mest kontroll över den.

Sagt och gjort, vi återvände till slottet och fann det i samma skick som vi lämnat det. Till vår förfäran fann vi också Dareon mitt på bordet. Han däremot var inte i samma skick som när vi lämnade honom. Han var argare och hungrigare än någonsin tidigare.

Att flytta en portal visade sig vara mycket enkelt. Portalens magiska kraft var förankrad i golvplanken med hjälp av magiska spik och tamaturgiskt laddat trälim. Det krävdes några snabba trollformler och en rejäl såg så var vi i hamn. Portalen lastades in i Doktorns vagn tillsammans med Darion, och sedan begav vi oss till Gastons Slott för att där bjuda på en överraskning. Det blir en lätt sak att bända upp hans golv i stora slottssalen och ersätta några brädor med hans älskade portal. Vilken julklapp!

Trollharen

Postad i Kryptozoologi av Gaston den 31 mars, 201631 mars, 2016 ✦ Märkt: äventyr,Gaston,kryptozoologi,magi,Magisk utrustning,mysteria,Sagoväsen,Trollhare,trollstav

Jag har en stor samling magiska saker. En av dess, som jag dessutom är mycket stolt över är ett uppstoppat huvud av en trollhare. Men innan du nu börjar tycka synd om denna hare så vill jag berätta vad en trollhare egentligen är.

En vacker vårdag, när jag var ute och spankulerade i skogen, skuttade det plötslig fram en förvuxen hare och försökte att stjäla min trollstav. Efter en stunds kalabalik och missriktade paralyseringsbesvärjelser försvann haren lika fort som den hade dykt upp.

I tumultet hade jag både blivit biten i handen samt observerat något besynnerligt. Haren hade nämligen horn!

Genast gick jag till Doktorn för att fråga om han visste vad det var för underlig varelse. Han förstod, efter att ha bläddrat i sin Buffo, att det rörde sig om en trollhare. Trollharar kan också kallas bjära, bäran eller puke och är skapad med ond magi. En hemsk förbannelse kastas över ett garnnystan som då antar skepnaden av en behornad hare. Dess enda syfte är att stjäla det som dess skapare begär.

Jag förstod att den här trollharen skulle fortsätta att försöka stjäla min trollstav ända tills den lyckas eller tills förbannelsen bryts. Förbannelsen behövde alltså bli ogjord.

Detta gjorde mig lite modstulen, för jag vill inte skada levande varelser. Doktorn påpekade då att det faktiskt inte var en hare utan ett förtrollat garnnystan och garnnystan lever ju inte, även om de ibland rör på sig.

Trollharen hördes smyga omkring i buskarna utanför och jag gav mig iväg för att försöka häva förbannelsen. Så fort jag kom ut så stormade trollharen fram mot mig med snabba skutt. Hornen var riktade mot min hals och den stirrade läskigt på min trollstav. Jag höjde trollstaven och med en elegant trollstavsrörelse skickade jag motbesvärjelsen som träffade trollharen i baken. Det sprakade till och haren började nysta upp sig.

Först blev rumpan en massa garn och sedan följde bakbenen och till sist själva kroppen. Kvar låg bara en stor härva med garn och mitt i härvan låg trollharens huvud. Jag tyckte att det såg hemskt och äckligt ut. Doktorn förklarade, att huvudet visserligen såg riktigt ut, men påminde att det inte var en riktig hare. Det var ju bara av förtrollat garn och nu var ju förbannelsen var bruten.

Då det är otroligt ovanligt att få syn på en trollhare så tyckte Doktorn att huvudet skulle sparas för framtida generationer. Han tog huvudet till en vän som är skicklig på konserveringsbesvärjelser och idag så hänger huvudet på en vägg i mitt bibliotek.

Nu vet både du och jag vad en trollhare är men en fråga kvarstår dock: Vem frammanade en trollhare för att stjäla min trollstav?

Olfactoskop

Postad i Kryptozoologi av Doktorn den 16 mars, 201613 mars, 2016 ✦ Märkt: Doktorn,Experiment,kryptozoologi,Magisk utrustning,mysteria,sinnen

För några år sedan drabbades Gaston av ett besvärligt uppror som höll på att sluta riktigt olyckligt. Det tog oss flera dagar att återerövra de södra delarna av köksträdgården och inte förrän Bolmörten kapitulerat vände vår krigslycka.

Så här i efterhand kan vi erkänna att vi kanske inte är helt stolta över våra metoder, och än i dag vägrar sagda ört att växa närmare än 5 fjärdingsväg från Gastons slott. Det visade sig senare att det var de märkliga växter som grodde från de frön som Gaston fick i julklapp av Professor Wyndham, som hade uppviglat Alrunorna och sedan var upproret ett faktum.

Efter flera veckor av strider lyckades vi belägra upprorsledarna i drivhusen i trädgårdens nordvästra hörn. Caligari hade emellertid blivit tillfångatagen och våra försörjningslinjer var avskurna så vi bestämde oss för att förhandla.

I ett redskapsskjul vi nyligen befriat, hittade jag allt jag behövde för att kunna konstruera en apparat som gjorde att vi kunde kommunicera med växterna. Jag döpte apparaten till Olfactoskop, men ingen kom ihåg det namnet, så den kom att kallas Florofon istället. Florofonen fungerar enligt den enkla principen att både växter och djur kommunicerar med dofter. Allt jag behövde göra var att översätta blommornas dofter till mänskliga feromoner. När vi människor pratar utsöndrar vi dofter i vår utandningsluft.

Dofterna varierar beroende på våra känslor och växternas ytterst känsliga sinnesorgan kan därför lukta vad vi tänker, emedan vi, med hjälp av min fantastiska florofon kan lukta vad växterna säger.

När vi senare, för sista gången låste och för alltid förseglade grinden till köksträdgården, kunde jag konstatera två stora svårigheter vid kommunikation med växter.

Den första är att de talar mer än 300 000 olika språk och flera miljoner dialekter. För det andra är växter otroliga lögnare.

Med färger och dofter och smaker lurar de till sig oskyldiga insekter, eller skrämmer bort djur och människor. Så även om vi med hjälp av florofonen kan förstå vad de säger, så måste vi även ägna mycket tid åt att förstå varför det säger det. Det är dock ett helt annat forskningsfält, och medan Gaston och Caligari anlägger en ny köksträdgård kommer jag att förbättra min fantastiska apparat. Och försöka lära folk att uttala Olfactoskop.

Mörka skogen (Avsnitt 10)

Postad i Mysteria av Gaston den 14 mars, 201613 mars, 2016 ✦ Märkt: Arkadia,äventyr,Doktorn,Gaston,kryptozoologi,mysteria,Sagoväsen,spöken

I vårt senaste äventyr hamnade vi djupt in i en av den jordiska dimensionens vilda skogar. Det var egentligen inte meningen att vi skulle tillbringa hela natten i skogen men på grund av Doktorns vilja att dela med sig av sina kunskaper så blev det så. Låt mig berätta.

Vi mötte en grupp barn från en mystisk stam som kallades för Skojter. De var på äventyr i skogen och undrade om vi ville vara med, och visst ville vi det. Skojterna visade sig vara mycket skickliga på att överleva i mörka skogen. Liksom deras namn avslöjar så var de även skojiga att vara på äventyr tillsammans med. Vi tillbringade dagen med att leta efter Djinnspår, lära oss hur man bygger ett läger i skogen och hur man gör knopar på rep.

När kvällen kom blev vi alla hungriga och Skojterna tände en lägereld och plockade fram en massa korvar. Med korvar i magen och en sprakande eld framför oss hade vi helt glömt bort tiden. Det hade blivit mörkt, så vi bestämde oss för att stanna en stund till. Ett av Skojtbarnen började då berätta en hiskeligt hemsk historia.

Tydligen var det en urgammal Skojtisk tradition – att på kvällarna, runt lägerelden skrämma livet ur sina kamrater.

Vi satt alla runt lägerelden medan mörkret blev tätare och tätare omkring oss. Berättelsen handlade om farliga väsen samt, som seden bjuder, om ond bråd död.

Till slut blev vi tillfrågade om inte vi gäster också kunde berätta en läskig historia. Arkadia bad Doktorn att berätta den där historien om den ohyggligt stygga trollhäxan som brukade jaga barn och göra leverkorv av dem. Detta var nog den läskigaste historia som Skojtbarnen någonsin hört. De kröp allt närmre varandra och började desperat titta sig över axeln. Ett av barnen viskade försiktigt att han var jätterädd och frågade: ”Tänk om trollhäxan kommer och tar oss? Hon kanske smyger där ute i mörkret.” Doktorn tröstade det skrämda barnet: ”Lugn, bara lugn” sade Doktorn.

Det är ingen större fara. Man brukar höra när trollhäxan närmar sig. Hon vässar nämligen sina klor mot träden och det hörs på lång väg. Hör du det kan du passa på att smita iväg.

Alla barnen svarade darrande i kör: ”Det där hjälpte inte. Nu blev vi ännu räddare!” En liten Skojtflicka viskade: ”Jag kommer inte våga gå hem i mörkret. Jag är mörkrädd. Jättemörkrädd.” Återigen tröstade Doktorn:

Det är inte mörkret du ska vara rädd för. Det är det som gömmer sig däri du ska vara rädd för.

Barnen pep: ”Det där hjälpte inte.”

Själv älskar jag när det blir lite läskigt så att håren reser sig både i nacken och på armarna. Så tycker jag att äventyr skall vara, för det är både onödigt och tråkigt att ge sig ut på äventyr om det inte är spännande och läskigt. Skojtbarnen delade inte min syn på äventyr och ingen av dem vågade gå hem. Vi fick helt enkelt stanna kvar vid lägerelden hela natten.

När vi vaknade var barnen borta. Vi vet än idag inte om de blev uppätna av trollhäxan eller om de helt enkelt tröttnade på snarkande trollkarlar. Det är lätt hänt – att bli uppäten alltså. Inte att tröttna på snarkande trollkarlar. Det är ju omöjligt.

Busstationen (Avsnitt 9)

Postad i Mysteria av Doktorn den 7 mars, 20167 mars, 2016 ✦ Märkt: äventyr,djinn,Doktorn,mysteria,Sagoväsen

När vår jakt efter Djinnen förde oss till en busstation blev vi alla en smula konfunderade. (Givetvis blev Arkadia och Gaston mer förvirrade än mig.) Varför var vi här? Fanns Djinnen på busstationen, och hur skulle vi i så fall hitta henne? Jag förstod genast att vi behövde göra en noggrann plan och hitta ledtrådar.

Ängsälvor - Nils Blommér (1850) — Ängsälvor – Nils Blommér (1850)

Det blev snart tydligt att siffran elva var otroligt viktig i sökandet. I livets träd är siffran elva vägen mellan jaget och visdomen. En älva kan även vara ett skogsväsen som bara är synligt i gryningen. 11 är också det femte primtalet och det år då Artabanus den III:e tillträder tronen. Enligt Kabbalististska mystiker betyder även 11 Aleph, luft. Att snabbt kunna se samband mellan olika, till synes helt separata faktorer, är otroligt viktigt i sådana här situationer.

Förutom min nästan kusliga slutledningsförmåga var det vårt otroligt fokuserade och systematiska sökande som snabbt gav resultat.

Resultatet var förvisso ett totalt nederlag, då jag blev inlåst i bagageutrymmet på en buss, och Arkadia och Gaston åkte till Älvsbyn, medan Djinnen återigen försvann spårlöst.

Jag vill dock påstå att resultatet är helt oviktigt, så länge man har skapat en genial plan.

Vad som helst är fullt möjligt att planera teoretiskt in i minsta detalj. Verkligheten är dock så full av oberäkneliga faktorer att det är omöjligt att förutse hur något ska sluta. Ofta kan den kaotiska verkligheten till och med förstöra en vacker och noga uttänkt plan. Det är därför alltid viktigt att genomföra sin plan utan att låta sig distraheras av yttre faktorer.

Vill man vara säker på att inte misslyckas får därför syftet med planen aldrig vara det samma som det mätbara målet.

Så även om vi inte fångade Djinnen är vi, så här i efterhand, väldigt nöjda med jakten.