spöken-arkiv - Magikergränd

Avsnitt 9 – Spökhus

Postad i Mysteria av Doktorn den 14 mars, 201711 mars, 2017 ✦ Märkt: dårskap,Doktorn,Gaston,spöken

Hur löser du egentligen ett mysterium på bästa vis? Naturligtvis genom ditt skarpa intellekt samt en slutledningsförmåga värd namnet. En fara är att din fantasi kommer att löpa amok, vilket måste stävjas med en rimlig slutsats.

Det är av yttersta vikt att alla som försöker undersöka mysterium, som exempelvis ett spökhus, har bra slutledningsförmåga. Slutledningsförmåga är att med hjälp av kända fakta och ett logiskt resonemang, komma fram till en korrekt slutsats.

Vi kan använda Gastons stulna kakor som exempel. Vi vet att kakor är borta. Då vi söker igenom Caligaris rum hittar vi inga kakor. Det vanligaste sättet att få kakor att försvinna är att äta upp dom, alltså är det mest troligt att Caligari har ätit upp dom.

När man har att göra med spöken är det väldigt viktigt med slutledningsförmåga.

Vem är spöket, och vad vill det?

Om ett hus är hemsökt är det bra att börja med att undersöka huset. Utifrån saker man hittar kan man lista ut vem som bott där. Börja med att undersöka dörren. Ibland sitter det en skylt med ett namn där. Det är en bra ledtråd. Finns det ingen skylt får man gräva djupare.

Hittar man en en lodenrock, en clowntuta och fyra råttfällor, kan man vara ganska säker på att man har att göra med en 68 årig sjuksköterska, uppvuxen i Flen, men som alltid velat bo i Örnsköldsvik.

Det är dock inte alltid det är så lätt. En kvarlämnad halsduk i kombination med en ofullständig årgång av Allers veckotidning från 1976, kan betyda att den som bodde i huset var antingen landslagsboxare eller astronaut. I sådana tveksamma fall får man ta till även andra omständigheter. Färgen på tapeten i köket, avståndet mellan spisen och ytterdörren, och husets postnummer delat i talet 44. När man har dessa fakta på bordet kommer bilden genast att klarna.

Jag hoppas att detta varit en värdefull lektion i slutledningens svåra konst. Lycka till med era egna mysterium!

Spöken

Postad i Kryptozoologi av Doktorn den 10 mars, 201710 mars, 2017 ✦ Märkt: äventyr,Gaston,Sagoväsen,spöken

Spöken är en slags ande som blivit kvar när en människa eller annan varelse dött. När vissa dör väljer de att bara försvinna. Andra återföds i de levandes värld i en ny kropp av något slag.

Spöken Ambulares Manes

Jag mötte för några år sedan ett exemplar av Dionaea muscipula som tidigare levat fler inkarnationer som välrenommerad kannibalkung på Borneo, men nu valt att dra sig tillbaka. Många andar väljer att lämna de levandes värld och beger sig till de dödas rike. Denna plats har många namn och är oerhört spännande eftersom man här kan träffa och prata med alla som någonsin levat. Förutom de som återfötts som en Dionaea muscipula förstås… Vissa andar blir av olika skäl kvar här hos oss levande och brukar kallas spöken eller gengångare.

Det finns många slags gengångare. De flesta har ingen egen kropp och kan gå genom väggar och låsta dörrar.

De kan flytta föremål med tankekraft och kan ibland till och med knuffas, nypas och bitas.

Att skydda sig mot spöken

Det finns flera sätt att skydda sig mot spöken och till och med bli av med dem för gott. Många spöken har en uppgift de måste lösa innan de kan få ro. Ett ouppklarat brott som måste redas ut eller kanske en skuld som måste betalas. Om man lyckas hjälpa spöket att klara sitt uppdrag försvinner det ofta för alltid.

Spöken är ofta osynliga, men om det plötsligt blir kallt, om du känner ett oförklarligt vinddrag, en märklig lukt, eller om du hör oförklarliga ljud, så är det tydliga tecken på att det finns spöken i närheten.

Spöksjuka

Gengångare kan vara farliga. Bara att vara i närheten av dem kan få dig att drabbas av så kallad spöksjuka. Gaston är till exempel oerhört spökintolerant och får mycket lätt spökfrossa innan någon ens har anat något spöke. Han är därför bra att ha med sig på spökjakter.

Det enklaste sättet att skydda sig mot alla slags gengångare är… Att hålla sig undan. Undvik helt enkelt alltid hemsökta platser.

Mörka skogen (Avsnitt 10)

Postad i Mysteria av Gaston den 14 mars, 201613 mars, 2016 ✦ Märkt: Arkadia,äventyr,Doktorn,Gaston,kryptozoologi,mysteria,Sagoväsen,spöken

I vårt senaste äventyr hamnade vi djupt in i en av den jordiska dimensionens vilda skogar. Det var egentligen inte meningen att vi skulle tillbringa hela natten i skogen men på grund av Doktorns vilja att dela med sig av sina kunskaper så blev det så. Låt mig berätta.

Vi mötte en grupp barn från en mystisk stam som kallades för Skojter. De var på äventyr i skogen och undrade om vi ville vara med, och visst ville vi det. Skojterna visade sig vara mycket skickliga på att överleva i mörka skogen. Liksom deras namn avslöjar så var de även skojiga att vara på äventyr tillsammans med. Vi tillbringade dagen med att leta efter Djinnspår, lära oss hur man bygger ett läger i skogen och hur man gör knopar på rep.

När kvällen kom blev vi alla hungriga och Skojterna tände en lägereld och plockade fram en massa korvar. Med korvar i magen och en sprakande eld framför oss hade vi helt glömt bort tiden. Det hade blivit mörkt, så vi bestämde oss för att stanna en stund till. Ett av Skojtbarnen började då berätta en hiskeligt hemsk historia.

Tydligen var det en urgammal Skojtisk tradition – att på kvällarna, runt lägerelden skrämma livet ur sina kamrater.

Vi satt alla runt lägerelden medan mörkret blev tätare och tätare omkring oss. Berättelsen handlade om farliga väsen samt, som seden bjuder, om ond bråd död.

Till slut blev vi tillfrågade om inte vi gäster också kunde berätta en läskig historia. Arkadia bad Doktorn att berätta den där historien om den ohyggligt stygga trollhäxan som brukade jaga barn och göra leverkorv av dem. Detta var nog den läskigaste historia som Skojtbarnen någonsin hört. De kröp allt närmre varandra och började desperat titta sig över axeln. Ett av barnen viskade försiktigt att han var jätterädd och frågade: ”Tänk om trollhäxan kommer och tar oss? Hon kanske smyger där ute i mörkret.” Doktorn tröstade det skrämda barnet: ”Lugn, bara lugn” sade Doktorn.

Det är ingen större fara. Man brukar höra när trollhäxan närmar sig. Hon vässar nämligen sina klor mot träden och det hörs på lång väg. Hör du det kan du passa på att smita iväg.

Alla barnen svarade darrande i kör: ”Det där hjälpte inte. Nu blev vi ännu räddare!” En liten Skojtflicka viskade: ”Jag kommer inte våga gå hem i mörkret. Jag är mörkrädd. Jättemörkrädd.” Återigen tröstade Doktorn:

Det är inte mörkret du ska vara rädd för. Det är det som gömmer sig däri du ska vara rädd för.

Barnen pep: ”Det där hjälpte inte.”

Själv älskar jag när det blir lite läskigt så att håren reser sig både i nacken och på armarna. Så tycker jag att äventyr skall vara, för det är både onödigt och tråkigt att ge sig ut på äventyr om det inte är spännande och läskigt. Skojtbarnen delade inte min syn på äventyr och ingen av dem vågade gå hem. Vi fick helt enkelt stanna kvar vid lägerelden hela natten.

När vi vaknade var barnen borta. Vi vet än idag inte om de blev uppätna av trollhäxan eller om de helt enkelt tröttnade på snarkande trollkarlar. Det är lätt hänt – att bli uppäten alltså. Inte att tröttna på snarkande trollkarlar. Det är ju omöjligt.

Spökjakt (Avsnitt 3)

Postad i Mysteria av Arkadia den 25 januari, 201625 januari, 2016 ✦ Märkt: Arkadia,Experiment,lögner,spöken

När vi anlände på biblioteket upptäckte jag genast att det var något tokigt med platsen. Biblioteket fick min vän Gaston att frysa och Doktorn fick tydliga utslag på sin Ectometer. Snart kunde vi konstatera att platsen var hemsökt av spöken varpå Gaston genast såg till att, under kontrollerade former, genomföra en seans tillsammans med några barn. Syftet var att få veta vart djinnen hade gömt sig. Samtidigt uppe på biblioteket där jag och Doktorn intensivt spanade efter djinnen – över en kopp kaffe – förklara han för mig att att många människor i Den Jordiska Dimensionen inte tror på spöken. Detta är något jag finner lustigt. Spöken är något som vi dagligdags umgås med i Mysteria och det är helt rimligt att inte tro på dem. Låt mig förklara.

Under åren som gått, och för mig som är över 600 år gamma så har jag mött fler spöken än jag kan minnas. Spöken är så vanliga i Mysteria att Gastons trollkarlslärling Caligari en gång misstog en glasburk innehållande en konserverad trollfjärt för ett spöke.

Eller som den kända äventyraren Doktorn en gång sade när han besökte Ruinön vid Bergets Sjö: ”Vart än ett spöke spökade, spökade ett spöke till.”

Något vi alla är överens om är att du som vill fortsätta leva ditt jordiska liv absolut inte ska tro på alla sorters spöken. Ta lyktgubbar som exempel, större lögnhalsar får man leta efter! De tar alla tillfällen i akt att luras, ljuga och bedra.

Att fråga en lyktgubbe om vägen genom en mörk och hemsökt skog kommer garanterat leda dig till ett dolt stup, ett fall och en säker död. Gastar kan du inte lita på därför att de ständigt överdriver och vålnader talar alltid tvärt-om-språk. Vad deras lögnaktiga beteende beror på finns det mängder av teorier kring.

Personligen tror jag att spöken är väldigt ensamma.

Jag har aldrig sett ett spöke samspråka med ett annat spöke. Kanske är det så att spöken inte ser varandra. Kanske spöken inte ens vet om huruvida andra spöken existerar eller ej? Kanske är det så att deras elaka spratt som ibland leder till din kropps transformation till eterisk entitet är ett försök att skapa en spök-kompis!

Oavsett vilket finner jag det oroväckande att det finns människor på Den Jordiska Dimensionen som fortfarande tror på spöken. Sprid gärna denna information till alla du känner: Tro aldrig på ett spöke, de ljuger alltid!

Ectometer

Postad i Kryptozoologi av Doktorn den 20 januari, 201621 januari, 2016 ✦ Märkt: djinn,Doktorn,ectometer,Experiment,spöken

Magiska föremål är svårt att förstå och ibland livsfarliga att använda. Man vet sällan vem som tillverkat dem, och ännu mer sällan varför. Därför ska du vara extra försiktig när du misstänker att ett föremål är magiskt laddat.

Bland annat har jag sett en trollstav avfyras i fel ände så att Mästermagikern Ramses förvandlades till en korg med ägg.

Innan vi hann trolla tillbaks honom kläcktes äggen och ut kom elva små bitska skuggstorkar! Ännu har vi inte lyckats fånga in de små liven så vi får troligen inte se Mästermagiker Ramsen på ett tag.

Någonstans har Gaston en sjumilakikare igenom vilken man ibland kan se nakenbadande troll, hur långt bort de än är. Jag har även personligen varit med och grävt ner en talande sten som bara kunde recitera finska poem om lera. Listan på opålitliga magiska föremål är lika lång som fasansfull. Men hur vet du om ett föremål är magiskt laddat?

Ska man överleva i en magisk värld är det därför mycket bättre att förlita sig på teknik än magi. En av de apparater som jag nästan alltid tar med mig på äventyr är min utmärkta ectometer.

Ectometern är ett instrument som på sätt och vis mäter ectoaktivitet, alltså den energi som avges av astrala objekt och varelser. Det kan vara spöken, en djinn och kanske en väldigt hungrig demon. Ibland är koncentrationen av ectomagnetiska partiklar så hög att man kan hitta dem i fast form. Den är då ett märkligt viktlöst slem som kallas ectoplasma.

Ectoaktivitet är mycket svårt att mäta, men jag upptäckte att när ett ectoaktivt laddat objekt rör sig genom etern uppstår en slags magnetisk laddad anomali. Etern är ju det 5e elementet som av misstag upptäcktes av Aristoteles. Det är det medium som fyller hela universum. På samma sätt som luft transporterar ljud, så transporterar etern magisk kraft och vissa former av ljus.

När en varelse eller ett föremål från en annan dimension befinner sig i vår dimension uppstår en laddning mellan etern och ectoaktiviteten som är lätt att mäta.

Därför har Ectometern en mätare som anger mängden ectoaktivitet, men även en hörsnäcka med ett ljud som indikerar mängden strålning. Jag kan med denna apparat därför både spåra spöken och pejla mig fram till magiska föremål.