Under inspelningen av veckans avsnitt fick vi gång på gång höra av barn och märkliga vuxna klädda i randiga kläder, att vi minsann fuskade. Jag ställer mig mycket kritiskt till att användandet av magi kan klassificeras som fusk. Låt mig förklara.
Tänk om du föddes med ett tredje öga som gav dig förmågan att se in i framtiden? Hade det varit oetiskt att använda det för att förutsäga din motspelares nästa drag?
Tänk dig att du föddes med tre ben! Skulle det då vara fusk att använda det tredje benet när du spelar fotboll? Jag vill hävda att magi är en kunskap som jag som magiker inte kan hindra mig själv från att använda. Att spela det mycket meningslösa spelet Basket utan att använda förminsknings-, snabbhets-, eller försteningsbesvärjelser verkar för mig helt främmande.
Både Gaston, Doktorn och jag ansträngde oss för att kasta den där bollen i nätet. Det var helt omöjligt!
Barnens lag bestod av 40 tusen miljarder 10-åringar laddade med mer energi än en Glaux som stulit mitt morgonkaffe. Som dessutom fuskade!
De hade införskaffat specialutrustning för att kunna springa fort och inte svettas som tjocka medelålders trollkarlar. Jag måste hävda att tävlingens utrustning borde vara reglerat i någon form av lagtext. De där gympaskorna som barnen hade på sig visade sig ha magiskt grepp på golvet! Deras kläder släppte igenom luft och var tillverkade av ett material jag aldrig sett tidigare. Betänk då att jag är alkemist och min kunskap om materia är allomfattande!
Det visade sig att kåpor gjorda av ylle och skor med lädersulor var dåliga kläder att spela Basket i. (Däremot är de alldeles utmärkta att dricka kaffe i!) Det är då helt rimligt att vi magiker använde oss av magi – och att det absolut inte kan kallas fusk? Rättvist är det första ordet som slår mig. Rättvist och ärofullt!
Hemma i Gastons slott, brukar jag ofta ge mig ut på uppdrag för att hämta hem exotiska varor och magiska artefakter till mina lektioner med mäster Gaston. Idag bröts den rutinen och jag fick än en gång följa med på djinnjakt och det har verkligen varit en spännande dag!
Vid närmre eftertanke inte ens som en Trollskatt. Eller ens den lägsta kategorin Plundrad Skattkammare! Men vad var det för en mystik plats vi besökte? Det fanns flera ledtrådar och alla pekade på precis samma sak. Det fanns en ansenlig samling färgburkar i varierat skick. Jag slogs genast av tanken att platsen ägdes av en misslyckad alkemist som vandrat skammens väg. I sökandet efter De Vises Sten är det många som böjer av från den rättrådiga, men oerhört komplicerade vägen och beslutar sig för att använda sina kunskaper till att framställa olika sorters färg. (Eftersom Alkemi handlar mycket om att mala mineraler är det många som finner att dessa mineraler är utmärkta att använda till just färg. De beslutar sig då för att tjäna några enkla penningar på att sälja färgburkar – och snart har de övergett vägen mot det eviga elixiret.)
Trots många skickligt gillrade fällor hade djinnen flera gånger lyckats undgå att bli infångad, och hade nu flytt till Naturhistoriska Riksmuseet. Detta museum innehöll en massa spännande saker. Många av dem berättade en spännande historia, andra kändes som om de kunde göra mer nytta någon annanstans. Som exempel kan nämnas att sabeltandade tigrar alltid fascinerat mig.
Med ett ärr på vänster kind, en stor bok under armen och en magisk dolk under rocken beger sig Cornelia Stift ut i världen för att söka Mysterias myter och legender. Hennes jakt på äventyr är många och hon räds aldrig att korsa hemsökta skogar eller lavafyllda berg.
Ibland blir jag, 
