Ibland blir jag, Gaston, alldeles för entusiastisk och tar i lite för mycket. Visserligen blev det ett härligt kalas på slottet i Mysteria men nu känner jag att det är färdigexperimenterat på ett tag. Låt mig berätta.
Jag vet inte varför, men Doktorn envisades en dag att ta med sin odöda uggla Holger när vi skulle ut på djinnjakt. Holger är, vad man skulle kunna säga, en sorts Zombieuggla. Han är så gammal att han väldigt sällan gör något annat än att sitta still och stirra tomt med sina röda glasaktiga ögon. Sannolikheten att en odöd uggla skulle kunna hjälpa oss under en djinnjakt ansåg jag som obefintlig. Jag ville dock inte bråka med Doktorn om den saken utan lät honom hållas, då han förhoppningsvis hade någon form av fiffig plan. Vi hade fått ett tydligt spår av Darion att Djinnen skulle kunna befinna sig i en teater i den Jordiska dimensionen.
Efter en liten miss i kostymförrådet på teatern fann vi tydliga spår på scenen. Djinnen fanns någonstans i salongen och jag gömde mig bland publiken. Jag fann efter en stunds sökande min plats och fick då se att den personen som satt framför mig åt något ur en pappersstrut. En strut full med vita ätbara små moln. Belevad som jag är, knackade jag personen på axeln och frågade artigt om jag kunde få smaka. Det var jättegott!
Jag fick även reda på att dessa godsaker kallas Pockon och gick att köpa ute i foajén.
Medan jag satt och funderade på vad en foajé var för något så kämpade Holger med sin svåra flyguppvisning. Till slut bestämde sig de två stackarna på scen att Holger behövde en paus. Jag följde efter publiken och direkt utanför dörrarna hittade jag en skylt på vilken det stod Foajé och förstod då att jag var nära att få lära mig mer om de mystiska Pockonen.
Framför en lustig maskin, som puttrade, pangade och doftade jättegott, var det en lång kö. Jag ställde mig på avstånd och spanade samtidigt som jag trollade lite för mig själv. Kvinnan som skötte maskinen hällde i något, som liknade små gula trolltänder, i en gryta som hängde mitt i maskinen. Plötsligt, liksom från ingenstans, regnade det ner en massa vita Pockon.
För att göra en lång historia kort så tog pausen slut, Holger lyckades att flyga (med viss hjälp) och Djinnen försvann. Ja, Djinner är luriga små rackare.
När vi kom tillbaks till slottet hade jag lyckats att få med mig en handfull av de gula trolltänderna. Jag låste genast in mig i slottets kök för att experimentera! Jag tyckte det var fantastiskt att ett stort och vitt Pockon kunde få plats inne i en så liten gul trolltand. Jag provade med en tand till och – poff! Ytterligare ett Pockon skapades från tanden. Det var då jag blev lite för entusiastisk. Jag ville bjuda alla på slottet på dessa fantastiska Pockon men insåg snabbt att jag inte hade tillräckligt många trolltänder. Med en tom säck, en trollformel och resterande trolltänderna kommer man långt. Vips, så var säcken full av tänder. Nu skulle det bjudas på Pockon!
Jag ropade på min lärling Caligari och bad honom att hjälpa mig. Vi tog fram och värmde den stora grytan och när det var klart så lyfte vi säcken för att hälla i några stycken. Då sprack den gamla säcken och alla trolltänderna for ner i grytan. Det small, och det small, och det small! Pockorn började flyga hej vilt runt om i köket. Vi kastade oss i skydd bakom en kista.
Det smattrade öronbedövande från grytan och rummet fylldes snabbt med Pockon. Trycket blev så stort att dörren flög upp och en lavin bestående av Pockon, lärling och mästermagiker välde ner för trappan till den stora salen.
Arkadia och Doktorn, som satt och drack te i slottets bibliotek, hoppade förskräckta till av oljudet. Genast kom de springande med skyfflar och spadar för att hjälpa till att gräva fram mig och min lärling ur detta stormande hav av Pockon. Ja, det var med nöd och näppe som vi klarade oss med livet i behåll.
När allt lugnat ner sig så stod vi nu där med ett slott fyllt av Pockon och undrade hur vi skulle göra för att kunna bli av med allt. Min lärling Caligari kan ibland vara otroligt finurlig.
Han kom på att vi kunde bjuda in alla skogsväsen på Pockonfest.
Inbjudningarna gick ut och gästerna kom. Älvor, tomtar, lyktgubbar och troll, alla kom de för att smaka. Näcken spelade på sin fiol och vi andra åt så vi nästan sprack. Alla var överens om att det blev en härlig fest och att Pockonen smakade jättegott. Men vi kunde också hålla med om att Pockon är något som vi alla kommer att vara lite försiktiga med i fortsättningen.