Krönikan

Som du säkert vet strävar alla alkemister efter att finna svaret på den stora gåtan – De Vises Sten. Om jag får vara helt ärlig och rättfram skulle jag säga att ingen människa bör kalla sig alkemist om inte denna gåta är knäckt. De vises sten svarar inte bara på de ontologiska frågorna kring universums beståndsdelar och meningen med livet utan är också själva nyckeln till livet självt. Genom kunskapen jag tillägnat mig under slitande timmar i mitt laboratorium förstår jag nu hur våra kroppar är uppbyggda.

I samband med att jag fann De Vises Sten drabbades jag av den största alkemiska bieffekten jag någonsin stött på. Jag blev odödlig.

Kanske tycker du odödlighet låter lockande, men tro mig, så är det verkligen inte! Att vara odödlig innebär plötsligt att du har hur mycket tid som helst. Och med ett aldrig sinande lager av guld, ja guld är ytterligare en bieffekt av De Vises Sten, stod jag med två oändliga resurser.  Tid och Pengar. Till en början lekte livet, men likt Kung Midas fann jag snart att det fanns en sida av detta som få tänkt på. Låt mig säga som det är. Att vara odödlig är fruktansvärt tråkigt! Du skjuter upp alla projekt då du faktiskt lika gärna kan göra dem imorgon. Det finns igen poäng att stressa och inte heller någon riktig poäng att bry sig om någonting alls.

Jag insåg snabbt, efter bara några sekel av kontemplation, att jag behövde finna ny mening med mitt liv.

Jag kom på den briljanta idén att dela med mig av De Vises Sten! Naturligtvis kunde jag inte ge bort svaret på Stenen bara sådär. Dels för att det inte är värdigt, men också för att det faktiskt inte går att göra. Stenen är mer än kunskap – Stenen är förändring.

Jag ville skapa en universalmedicin som skulle bota alla fysiska åkommor den kom i kontakt med. Eftersom jag redan hade lösningen framför mig var det inte speciellt svårt – men det fanns den stora bieffekten odödlighet. Jag blandade ut stoff från Stenen tillsammans med kristallklart källvatten. Hux flux så hade jag löst problemet! Vad jag snart insåg var att denna kur inte alls var vad jag ville skapa. Den gjorde att användaren nästan inte alls åldrades, fysiskt stark och immun mot alla sjukdomar. Jag ville ju skapa något som inte hade den bieffekt jag ansåg vara så förödande för själen.

Jag misstänkte att Stenen i sig inte gick att ändra. För att förändra den var jag tvungen att lösa upp den till sina beståndsdelar och då behövde jag mitt universella lösningsmedel.

Problemet med lösningsmedel som löser allt är att det är väldigt svårt att hitta bra kärl att bevara medlet i.

 

Jag fann däremot att dagg som fallit under fullmånens ljus var helt rätt typ av katalysator. Vanligt källvatten hade en frän smak och reagerade allt för starkt mot stoffet. Det visade sig vara otroligt svårt att blanda ut De Vises Sten så att det bara vidhöll de viktigaste egenskaperna – men inte alla. Det krävdes att Stenens stoff blandades med stora mängder tamaturgiskt måndagg under en virvlande process som jag kom att kalla Potensering. Jag hade då skapat ett elixir med precis så svag verkan som jag eftersträvade.

Namnet blev Alltinktur vilket botar allt från ledvärk, gikt, dålig smak och två vänsterhänder.

Än idag har jag inte funnit någon åkomma som denna kur inte råder bot på. Detta till trots är det ingen som blir odödlig eller immun mot sjukdomar – vilket ytterligare löser problemet med min känsla av hopplöshet. Mitt elixir utrotar inte behovet av min medicin. Vilket har visat sig vara exemplariskt om du har behov av att fylla dina dagar med mening.