Fusk (Avsnitt 8)

Porträttbild av ArkadiaUnder inspelningen av veckans avsnitt fick vi gång på gång höra av barn och märkliga vuxna klädda i randiga kläder, att vi minsann fuskade. Jag ställer mig mycket kritiskt till att användandet av magi kan klassificeras som fusk. Låt mig förklara.

Tänk om du föddes med ett tredje öga som gav dig förmågan att se in i framtiden? Hade det varit oetiskt att använda det för att förutsäga din motspelares nästa drag?

Tänk dig att du föddes med tre ben! Skulle det då vara fusk att använda det tredje benet när du spelar fotboll? Jag vill hävda att magi är en kunskap som jag som magiker inte kan hindra mig själv från att använda. Att spela det mycket meningslösa spelet Basket utan att använda förminsknings-, snabbhets-, eller försteningsbesvärjelser verkar för mig helt främmande.

Medeltida bild på fusk i schack

Både Gaston, Doktorn och jag ansträngde oss för att kasta den där bollen i nätet. Det var helt omöjligt!

Barnens lag bestod av 40 tusen miljarder 10-åringar laddade med mer energi än en Glaux som stulit mitt morgonkaffe. Som dessutom fuskade!

De hade införskaffat specialutrustning för att kunna springa fort och inte svettas som tjocka medelålders trollkarlar. Jag måste hävda att tävlingens utrustning borde vara reglerat i någon form av lagtext. De där gympaskorna som barnen hade på sig visade sig ha magiskt grepp på golvet! Deras kläder släppte igenom luft och var tillverkade av ett material jag aldrig sett tidigare. Betänk då att jag är alkemist och min kunskap om materia är allomfattande!

Arkadia och Doktorn dricker kaffe i sina vackra kläder

Det visade sig att kåpor gjorda av ylle och skor med lädersulor var dåliga kläder att spela Basket i. (Däremot är de alldeles utmärkta att dricka kaffe i!) Det är då helt rimligt att vi magiker använde oss av magi – och att det absolut inte kan kallas fusk? Rättvist är det första ordet som slår mig. Rättvist och ärofullt!

Bland djuren (Avsnitt 7)

Porträttbild på CaligariHemma i Gastons slott, brukar jag ofta ge mig ut på uppdrag för att hämta hem exotiska varor och magiska artefakter till mina lektioner med mäster Gaston. Idag bröts den rutinen och jag fick än en gång följa med på djinnjakt och det har verkligen varit en spännande dag!

Först blev Arkadia sjuk, tänka sig att han aldrig varit sjuk förr. Tur att Dareon den Vise kunde hålla honom sällskap. Jag försökte så klart se medlidande ut fast att mitt hjärta jublade över att få följa med på äventyr.

Eftersom att det var en så speciell dag var jag först väldigt glad att jag hade min fina lärlingskappa av sammet på mig.

Caligari kastar en mäktig besvärjelse

När vi sedan teleporterades till den jordiska dimensionen ångrade jag mig djup. Vi landade mitt i en gödselstack!

Plötsligt befann vi oss i en värld full av lera, gödselstackar och kamelspott. Tänk att den jordiska dimensionen är så kladdig! Det hela började med att vi hamnade rakt i en rykande gödselhög vilket kändes lite snopet. Men sedan fick jag briljera med min otroliga plan på hur vi obemärkta kunde vandra omkring bland djuren. Vi skulle klä ut oss till bönder! Jag märkte att de andra var lite skeptiska i början, något som en som lärling är van vid, men sedan förstod både Doktorn och mäster Gaston genialiteten i min plan. Utrustade med det karakteristiska grässtrået i munnen och ordentliga stövlar smälte vi in och kunde utforska området grundligt.

Trollkarlarna dyker upp mitt i en halmstack

Vi upplevde flera fantastiska saker: jag har kramat en gris stor som en bäbisdrake och blivit kompis med en jak, medan Doktorn blev nedbrottad av ett gäng monsterfår och Gaston blev spottad i munnen av en kamel. När vi sedan skulle åka hem kändes det sorgligt. Jag hade gärna tagit med mig grisarna, och jaken kommer jag att sakna mycket. Jaken har jag lovat att skriva brev till (men grisar är ju inte så bra på att läsa) och Gaston har sagt att jag får hälsa på alla djuren när jag har ledigt.

Kaotisk inspelning på djurpark med regn

På äventyret har jag lärt mig följande:

  1. Jakar är inte så otäcka som en kan tro.
  2. Kamelspott är inte bra att få i munnen, Gaston var sjuk i flera dagar.
  3. Grisar lägger sig på sidan när de blir kliade. Var därför noga med vilken sida av grisen du sitter på!
  4. Djinner är väldigt svårfångade.

Skattkammare (Avsnitt 6)

Porträttbild av ArkadiaGaston hävdade flera gånger att en Återvinningsstation var Den Jordiska Dimensionens motsvarighet till en drakskatt. Efter att ha genomsökt sagda station vill jag nu hävda att min magiska vän hade helt fel. Stationen var någonting helt annat. Något som faktiskt bara jag, med min expertis kunde genomskåda.

Arkadia och Draken Sötnos står på en klippa

Min kunskap om drakar är, kanske inte störts i alla dimensioner, men bra nära. (Kan hända att en drake någonstans i Mysteria vet mer om sin egen art- men jag förhåller mig skeptisk till den dagen jag överbevisats.) Genom nära studier av min egen drake Sötnos vet jag mycket väl att hennes inre drivkrafter att sova på och äta  guld är lika djupt rotat som en människas behov av sömn, mat och vatten.

Under mina resor genom Mysteria har jag besökt flertalet drakar och jag kan inte minnas en enda drakskatt som innehållit träbitar, gamla tvättmaskiner eller rostiga stålstänger. (Med undantag för en Tatzelworm jag träffade för några hundra år sedan. Han hade helt snöat in på att samla på kattmynta!)

Klassificeringen av en drakskatt är, enligt Tumba Semiramidis Hermeticè Sigillata följande:

  • 54 skålpund guld i valörerna; mynt, prinsessöronhängen, armband, guldlänkar och gyllene skinn.
  • 13 skeppor rubiner, smaragder och andra ädelstenar.
  • Två magiska vapen samt ett som på något korkat vis gått sönder. (Fastnat i en sten, blivit söndertrampat av en ond superskurk eller på annat sätt gått i bitar.)
  • Ett magiskt bruksföremål. (En säck som kan packas hur mycket som helst eller kanske en butelj som alltid fylls på med vin.)
  • Tre skelett från modiga, men icke framgångsrika äventyrare.

Det ska tilläggas att en drake vars skatt inte vida överstiger de grundläggande kraven aldrig skulle våga berätta för någon annan drake om sin lilla patetiska förmögenhet.

Med denna fakta i bakhuvudet var det inte svårt att dra slutsatsen att Återvinningsstationen på intet sett kunde klassificeras som en Drakskatt.

Alkemisk drake stående på hemligheternas skattVid närmre eftertanke inte ens som en Trollskatt. Eller ens den lägsta kategorin Plundrad Skattkammare! Men vad var det för en mystik plats vi besökte? Det fanns flera ledtrådar och alla pekade på precis samma sak. Det fanns en ansenlig samling färgburkar i varierat skick. Jag slogs genast av tanken att platsen ägdes av en misslyckad alkemist som vandrat skammens väg. I sökandet efter De Vises Sten är det många som böjer av från den rättrådiga, men oerhört komplicerade vägen och beslutar sig för att använda sina kunskaper till att framställa olika sorters färg. (Eftersom Alkemi handlar mycket om att mala mineraler är det många som finner att dessa mineraler är utmärkta att använda till just färg. De beslutar sig då för att tjäna några enkla penningar på att sälja färgburkar – och snart har de övergett vägen mot det eviga elixiret.)

Arkadia kastar en besvärjelse i sitt laboratorium

Denna teori bekräftades i samma ögonblick som sagda misslyckade alkemist observerade oss och våra kameror. Naturligtvis kände han igen världarnas främsta alkemist Arkadia Trismegistus och började genast att städa undan burkarna och andra skamliga bevis för misslyckad alkemi. När jag på eget bevåg trollade fram en mindre mängd guld blev han alldeles till sig och visste inte vad han skulle göra. En framgångsrik alkemist hade såklart inte blivit speciellt imponerad.  Jag har nu undersökt Den Jordiska Dimensionens tillgång på alkemister och sett att det verkar finnas ungefär ett laboratorium tillhörandes en misslyckad alkemist i anslutning till alla stora städer. Någon framgångsrik alkemist har jag ännu inte lyckats hitta. Ej heller någon Drakskatt, tyvärr.

Museum (Avsnitt 5)

Porträttbild på DoktornTrots många skickligt gillrade fällor hade djinnen flera gånger lyckats undgå att bli infångad, och hade nu flytt till Naturhistoriska Riksmuseet. Detta museum innehöll en massa spännande saker. Många av dem berättade en spännande historia, andra kändes som om de kunde göra mer nytta någon annanstans. Som exempel kan nämnas att sabeltandade tigrar alltid fascinerat mig.

Riksmuseum i Stockholm

 

Naturhistoriska Riksmuseet hade en stor samling av kranier av sabeltandade tigrar, emedan min samling var väldigt liten. Obefintlig till och med. Obefintlig är ett väldigt starkt ord – som betyder att jag inte har någon.

Emellertid hittade jag snart ett kranium från en sabeltandad tiger i en monter som var låst med ett ganska dåligt lås. Kraniet var heller inte särskilt svårt att bryta loss från sitt stativ, vilket tyder på dåligt engagemang från museets personal. När larmet gick fick jag snabbt bestämma mig för om jag skulle låna kraniet eller inte. Straxt innan vakterna kom fram bestämde jag mig för det tidigare, och flydde från platsen med den sabeltandade tigern under armen.

Ett drakskelett från Riksmuseum

Många har senare frågat mig om det var min avsikt att stjäla tigern, men så är det ju inte alls!

Jag har ju bara lånat den. Och då blir den ju inte stulen förrän jag inte lämnat tillbaka den, och det kan jag ju fortfarande göra.

Djinnåtel! (Avsnitt 4)

Porträttbild på CaligariDen här dagen började med att jag var riktigt sugen på någonting gott men det fanns inget trevligt i skafferiet. Gaston spelade spel med Dareon den Vise, Arkadia var inte hungrig och Doktorn skulle putsa sina astralspektraglasögon så ingen av dem ville vara med och laga mat. När jag inte kunde hitta någonting färdiglagat bestämde jag mig för att leta upp något bra recept i en av våra magiska böcker.

Caligari står i ett rum fullt av magisk utrustning

Det är så tråkigt med Gaston när han spelar spel med Dareon, han är inte intresserad av någonting annat! Då är det upp till mig att lösa alla problem. Kanske finns det andra lärlingar i samma situation?

När jag äntligen hittat en spännande receptbok så började Dareon alarmera om att han pejlat in djinnen. Hux flux var det dags för äventyr! Och gissa vad, denna gång fick jag följa med till den Jordiska Dimensionen! (För Gaston hade fullt upp med att vinna över Dareon.)

Portalen till en annan värld

Jag, Doktorn och Arkadia teleporterades iväg till Tavelsjöskolan. Tyvärr hamnade vi i svårigheter direkt men det var (nästan) inte mitt fel. Mitt uppdrag var att hålla koll på Doktorns viktiga bok. Jag var jätteduktig på att hålla koll på boken, mindre duktig på att hålla koll på bokstäverna i den… Det är sådant som händer, men det var en viktig bok för djinnjakten!

Doktorn hade till och varit tvungen att lära sig babbelgamelonska för att kunna läsa texten… eller var det gammelbabylonska?

Doktorn och Arkadia blev så upprörda att jag tog på mig uppdraget att laga boken igen medan de försökte hitta djinnen. Det blev en vild jakt! Medan jag lagade boken med hjälp av några lärlingar på skolan så blev Arkadia och Doktorn jagade av armé med barn på skolgården. Fruktansvärt spännande!

Jag hittade till och med älvor i matsalen, att de sedan bajsade i min älvjägarhåv gjorde både mig och personalen överlyckliga. Älvbajs är en delikatess men tyvärr gjorde det mig ändå mer hungrig. Som tur var bakade Doktorn och Arkadia djinnåtel som skulle locka djinnen i en fälla. Det dumma var bara att jag råkade äta upp agnet och fastnade i fällan. En ska aldrig jaga djinner utan mat i magen! Nästa gång är jag säker på att vi lyckas fånga djinnen.

Doktorn är väldigt nöjd med sitt bakverk. Arkadia är inte så imponerad.

Idag har jag lärt mig

  1. Det är viktigt att bokstäverna i en bok stannar kvar på boksidorna.
  2. Inte åka rutschkana med Doktorer och Alkemister.
  3. Äta innan en ger sig iväg på äventyr.
  4. Ja, andra lärlingar verkar också få lösa sina läromästares problem.
  5. Djinner är verkligen jättesvåra att få tag i!

Spökjakt (Avsnitt 3)

Porträttbild av ArkadiaNär vi anlände på biblioteket upptäckte jag genast att det var något tokigt med platsen. Biblioteket fick min vän Gaston att frysa och Doktorn fick tydliga utslag på sin Ectometer. Snart kunde vi konstatera att platsen var hemsökt av spöken varpå Gaston genast såg till att, under kontrollerade former, genomföra en seans tillsammans med några barn. Syftet var att få veta vart djinnen hade gömt sig. Samtidigt uppe på biblioteket där jag och Doktorn intensivt spanade efter djinnen – över en kopp kaffe – förklara han för mig att att många människor i Den Jordiska Dimensionen inte tror på spöken. Detta är något jag finner lustigt. Spöken är något som vi dagligdags umgås med i Mysteria och det är helt rimligt att inte tro på dem. Låt mig förklara.

En läskig döskalle och några mystiska flaskor

Under åren som gått, och för mig som är över 600 år gamma så har jag mött fler spöken än jag kan minnas. Spöken är så vanliga i Mysteria att Gastons trollkarlslärling Caligari en gång misstog en glasburk innehållande en konserverad trollfjärt för ett spöke.

Eller som den kända äventyraren Doktorn en gång sade när han besökte Ruinön vid Bergets Sjö: ”Vart än ett spöke spökade, spökade ett spöke till.”

Något vi alla är överens om är att du som vill fortsätta leva ditt jordiska liv absolut inte ska tro på alla sorters spöken. Ta lyktgubbar som exempel, större lögnhalsar får man leta efter! De tar alla tillfällen i akt att luras, ljuga och bedra.

En hemsökt skog med en lyktgubbe gömd mellan träden

Att fråga en lyktgubbe om vägen genom en mörk och hemsökt skog kommer garanterat leda dig till ett dolt stup, ett fall och en säker död. Gastar kan du inte lita på därför att de ständigt överdriver och vålnader talar alltid tvärt-om-språk. Vad deras lögnaktiga beteende beror på finns det mängder av teorier kring.

Personligen tror jag att spöken är väldigt ensamma.

Jag har aldrig sett ett spöke samspråka med ett annat spöke. Kanske är det så att spöken inte ser varandra. Kanske spöken inte ens vet om huruvida andra spöken existerar eller ej? Kanske är det så att deras elaka spratt som ibland leder till din kropps transformation till eterisk entitet är ett försök att skapa en spök-kompis!

En ängel för själar över en flod

Oavsett vilket finner jag det oroväckande att det finns människor på Den Jordiska Dimensionen som fortfarande tror på spöken. Sprid gärna denna information till alla du känner: Tro aldrig på ett spöke, de ljuger alltid!

Vem är Cornelia Stift?

Cornelia Stift porträttMed ett ärr på vänster kind, en stor bok under armen och en magisk dolk under rocken beger sig Cornelia Stift ut i världen för att söka Mysterias myter och legender. Hennes jakt på äventyr är många och hon räds aldrig att korsa hemsökta skogar eller lavafyllda berg.

 

Cornelia arbetar åt Mysterias Ministerium för Myter och Legender och är en av ministeriets  mest erfarna legendjägarna. De flesta jägare brukar gå ett hemskt öde till mötes efter bara några år, Cornelia Stift har med stor skicklighet och list hållit sig vid liv. Hennes samling av legender är så omfattande att ministeriet utökat sina arkiv med ytterligare två stora salar. Ett av Ministeriets uppdrag är att skilja myter och legender åt. De har åtagit sig uppgiften att dokumentera de fakta som kommer att skapa den magiska dimensionens legender.

En myt i sig är inte sann! Först måste den bekräftats eller falsifierats. Först då kan jag veta vad jag står inför.

Cornelias arbetsmetod är mycket strikt och vetenskaplig – något som också är tydligt i hennes personlighet. Hon söker bevis och strävar efter att motbevisa de myter hon hör talas om. Visar det sig att myten visst är sann är hon inte sen med att omforma myten till en autentiserad legend.  Därefter nedtecknas den flitigt i hennes gigantiska bok.

Cornelia Stifts utrustning

Cornelia själv är inte främmande för att använda magiska krafter och hennes trollstav är liten, smärt och röd. I sitt bälte har hon en magisk dolk. Dolken kan användas som vapen för att försvara sig, men kan också användas för att förflytta sig långa sträckor på kort tid. Genom att rista in en reseruna i exempelvis ett träd kan hon med dolkens hjälp förflytta sig tillbaks till runan.

En magisk runa som gör att du kan resa från plats till plats

Därför har Cornelia ristat runor över hela Mysteria. Riskerna med detta resande är många. Om exempelvis trädet hon ristat runan i har fälts och använts som virke till ett utedass kan hon dyka upp mitt i ett avträde! Eller tänk dig bara om sagda träd använts som bränsle i en eld…

Hydra Bestiary, Bestiary England, Xix Fol, 1210 British, British Library

Ärret hon har på sin vänstra kind fick hon när hon besökte Eldfolket och deras tältstad ute i Mysterias karga västra marker. Hon hade hört talas om att den 148-hövdade hydran Amymone fanns i träskmarkerna längre norrut och att någon i eldfolket visste vägen dit. Tillsammans med sin kumpan och vän sedan barnbenen Hedvig Feyerabend begav de sig till dessa svårtillgängliga trakter.

Jag har väldigt svårt att tro att en hydra med 148 huvuden skulle kunna finnas på riktigt. Hur kan den någonsin bli mätt?

Resan blev mödosam och Cornelia är fåordig om vad som hände. Vad vi har förstått blev hon förrådd av Hedvig. Tydligen ska de ha kommit i konflikt kring centrala begrepp kring Hydrors egenskaper samt metoder att finna varelsen i fråga. Väl framme vid träsket skedde något som Cornelia aldrig talar om. Hon får något hemsökt i sina ögon och förblir tyst kring detta mysterium.

Hedvig har inte synts till sedan dess. Det talas om att hon kort därefter skymtades i nordvästra Mysteria på väg mot Svarta Tornet.

Till teatern (Avsnitt 2)

Porträttbild av GastonIbland blir jag, Gaston, alldeles för  entusiastisk och tar i lite för mycket. Visserligen blev det ett härligt kalas på slottet i Mysteria men nu känner jag att det är färdigexperimenterat på ett tag. Låt mig berätta.

Zombieugglan Holger

Jag vet inte varför, men Doktorn envisades en dag att ta med sin odöda uggla Holger när vi skulle ut på djinnjakt. Holger är, vad man skulle kunna säga, en sorts Zombieuggla. Han är så gammal att han väldigt sällan gör något annat än att sitta still och stirra tomt med sina röda glasaktiga ögon. Sannolikheten att en odöd uggla skulle kunna hjälpa oss under en djinnjakt ansåg jag som obefintlig. Jag ville dock inte bråka med Doktorn om den saken utan lät honom hållas, då han förhoppningsvis hade någon form av fiffig plan. Vi hade fått ett tydligt spår av Darion att Djinnen skulle kunna befinna sig i en teater i den Jordiska dimensionen.

Doktorn, Gaston och Arkadia hamnar i fel kostymer

Efter en liten miss i kostymförrådet på teatern fann vi tydliga spår på scenen. Djinnen fanns någonstans i salongen och jag gömde mig bland publiken. Jag fann efter en stunds sökande min plats och fick då se att den personen som satt framför mig åt något ur en pappersstrut. En strut full med vita ätbara små moln. Belevad som jag är, knackade jag personen på axeln och frågade artigt om jag kunde få smaka. Det var jättegott!

Jag fick även reda på att dessa godsaker kallas Pockon och gick att köpa ute i foajén.

Medan jag satt och funderade på vad en foajé var för något så kämpade Holger med sin svåra flyguppvisning. Till slut bestämde sig de två stackarna på scen att Holger behövde en paus. Jag följde efter publiken och direkt utanför dörrarna hittade jag en skylt på vilken det stod Foajé och förstod då att jag var nära att få lära mig mer om de mystiska Pockonen.

Framför en lustig maskin, som puttrade, pangade och doftade jättegott, var det en lång kö. Jag ställde mig på avstånd och spanade samtidigt som jag trollade lite för mig själv. Kvinnan som skötte maskinen hällde i något, som liknade små gula trolltänder, i en gryta som hängde mitt i maskinen. Plötsligt, liksom från ingenstans, regnade det ner en massa vita Pockon.

För att göra en lång historia kort så tog pausen slut, Holger lyckades att flyga (med viss hjälp) och Djinnen försvann. Ja, Djinner är luriga små rackare.

 

När vi kom tillbaks till slottet hade jag lyckats att få med mig en handfull av de gula trolltänderna. Jag låste genast in mig i slottets kök för att experimentera! Jag tyckte det var fantastiskt att ett stort och vitt Pockon kunde få plats inne i en så liten gul trolltand. Jag provade med en tand till och – poff! Ytterligare ett Pockon skapades från tanden. Det var då jag blev lite för entusiastisk. Jag ville bjuda alla på slottet på dessa fantastiska Pockon men insåg snabbt att jag inte hade tillräckligt många trolltänder. Med en tom säck, en trollformel och resterande trolltänderna kommer man långt. Vips, så var säcken full av tänder. Nu skulle det bjudas på Pockon!

Gaston studerar magiska böcker

Jag ropade på min lärling Caligari och bad honom att hjälpa mig. Vi tog fram och värmde den stora grytan och när det var klart så lyfte vi säcken för att hälla i några stycken. Då sprack den gamla säcken och alla trolltänderna for ner i grytan. Det small, och det small, och det small! Pockorn började flyga hej vilt runt om i köket. Vi kastade oss i skydd bakom en kista.

Det smattrade öronbedövande från grytan och rummet fylldes snabbt med Pockon. Trycket blev så stort att dörren flög upp och en lavin bestående av Pockon, lärling och mästermagiker välde ner för trappan till den stora salen.

Arkadia och Doktorn, som satt och drack te i slottets bibliotek, hoppade förskräckta till av oljudet. Genast kom de springande med skyfflar och spadar för att hjälpa till att gräva fram mig och min lärling ur detta stormande hav av Pockon. Ja, det var med nöd och näppe som vi klarade oss med livet i behåll.

När allt lugnat ner sig så stod vi nu där med ett slott fyllt av Pockon och undrade hur vi skulle göra för att kunna bli av med allt. Min lärling Caligari kan ibland vara otroligt finurlig.

Han kom på att vi kunde bjuda in alla skogsväsen på Pockonfest.

Inbjudningarna gick ut och gästerna kom. Älvor, tomtar, lyktgubbar och troll, alla kom de för att smaka. Näcken spelade på sin fiol och vi andra åt så vi nästan sprack. Alla var överens om att det blev en härlig fest och att Pockonen smakade jättegott. Men vi kunde också hålla med om att Pockon är något som vi alla kommer att vara lite försiktiga med i fortsättningen.

Magikergränd